Idag kom jag och funderade på en grej! Varför klagar vi över saker som vi inte har som egentligen är helt oväsentliga? Jag brukar ofta titta på teveprogram där dom berättar om människor som har det svårt i livet och fått levt med saker som jag aldrig kommer få uppleva.

Senast idag kollade jag på ett program som hete Född till att vara annorlunda, och där var det en tjej som inte kunde röra armen. Hon kunde inte böja på den som en normal människa, hennes syster kallade hon sin egen ängel för att hon bar hennes väska till bilen varje morgon när dom skulle till skolan. Och senast jag klagade över någonting så var det att jag var för tjock? Mitt problem går att lösas och jag kan göra det helt själv. Det är bara för mig att ta tag i mina problem och börja leva ett nyttigare liv. Denna flicka kan inte det. Hon kommer hela sitt liv behöva vara beroende av andra och kommer alltid behöva ha någon som hjälper henne med vardagliga sysslor.

En annan kille hade en tumör i hjärnan. Hans mamma och pappa fick alltid passa upp på honom då han led av autism och epilepsi och sov 2 timmar om dygnet. Så hans mamma och pappa hade aldrig ledig tid för varandra. Utan dom fick hela tiden sova om varandra så dom skulle orka med. Killen kommer heller aldrig kunna leva utan någon som tar hand om honom. Han kommer aldrig kunna leva själv och han kommer aldrig kunna göra saker som är helt självklara för mig och för dig. Och då är jag en person som klagar om jag missar en hoppträning för att jag har feber en dag.

Vi har det så himla lätt och klagar över att minsta lilla inte går som vi vill. När vi egentligen har en värld där det finns folk som inte kan borsta tänderna själv, eller vi klagar över att vi får möjlighet att gå gratis i skolan och får dom största möjligheterna till att få en bra utbildning och bli någonting. Medans det finns folk som verkligen vill lära sig och verkligen försöker förstå men aldrig kommer klara av det då han eller hon lider av någon psykisk störning så som CP, Autism, eller något annat som försvårar för dom att förstå.

Jag klagar på min pojkvän för att han är trög och lat när han i själva verket gör det bästa han kan. Och jag har ”förmånen” att klaga på min pojkvän är också helt sjukt. Då många aldrig kommer kunna uppleva ren och äkta kärlek. För att dom inte skulle kunna ha ett förhållande och för att människor ser snett på dom. Och jag klagar på att han inte gör rätt eller inte behandlar mig som han borde. Medans många andra skulle göra så himla mycket för att ha just honom vid sin sida. Medans många andra inte ser det jag upplever som världens undergång som något problem. Vad får oss egentligen att sätta våran lycka på spel för att just den klänningen inte passad eller att jag missade just den hoppträningen, eller att jag inte lyckades med just det provet. När vi egentligen borde vara nöjd med precis allting som vi egentligen uppnår och får vara med om. Varenda dag, hela tiden! Jag ska försöka vara nöjd för det jag har. Att jag kan få slå upp ögonen och se världen varenda dag och höra saker som för mig egentligen är en självklarhet ska jag se på med lite andra ögon. För en gång skull så ska jag vara riktigt nöjd med det jag har och se det fina i mina ”vardagliga” bestyr. För jag vet att någonstans där ute finns det folk som skulle ge vad som helst för att få vara jag bara för några dagar!

With love!

Postad i icke hästrelaterat!